Joey

Detta blir mitt sista inlägg på denna blogg. Därför är det nu hög tid att sammanfatta min resa här i Asien. Det är väldigt svårt att avgöra om det antingen var bra eller dåligt, eftersom det har varit en rätt lång resa med massor av olika upplevelser. Jag tänkte därför gå in lite djupare i mina färska, nyvunna erfarenheter.

När jag startade min resa så var jag full av förväntan. Jag hade ju aldrig rest i Asien förut och hade därför ingen aning om vad som väntade mig. Att höra det från andra som varit där är ju definitivt aldrig samma sak som att uppleva det själv. Resrutten var inte klar, utan långtifrån komplett. Det enda jag hade rakt av bestämt var att jag skulle starta i Kambodja, befinna mig i Krabi med familjen under jul samt att besöka Borneo.

Så låt oss därför börja med Kambodja. Vad är det för plats egentligen? Ska jag vara ärlig så hade jag ingen aning själv när jag började min resa. Jag kollade runt litegrann på youtube och wikipedia (förlåt mina forna klasskamrater från TEC). Men jag kände inte riktigt motivationen till att sätta mig in ordentligt i ännu ett land. Jag ville uppleva det på plats och bilda mig en egen uppfattning.
Jag landade I Phnom Penh den 17e november. Sen spenderade jag natten på ett tvättäkta kambodjanskt guesthouse. Resan till de centrala delarna av staden var hemsk. Gatorna var fullsmockade med tuk-tuks, mopeder och andra små fordon som envist trängdes med varandra. Mina lungor har förmodligen aldrig gjort ett sådant uppror som efter den turen. Vid denna tidpunkt så hade min uppfattning om kambodjanerna dittills varit väldigt positiv. Dem var vänliga, log och verkade öppna för turister. Denna uppfattning skulle senare ändras radikalt för mig.

Jag bestämde mig att redan dagen efter så skulle jag ta en buss till kuststaden Sihanoukville som är känd för deras vackra stränder, festmöjligheter m.m. Jag måste faktiskt erkänna att detta var en av de bästa platserna jag varit på under resan. Jag träffade väldigt härliga människor och fick massor med nya vänner från alla världens hörn. Jag drack alkohol, åkte på booze-cruises, solade och badade, spelade fotboll med kambodjanska ungar. Det var en riktigt härlig tid helt enkelt. Bortsett från boendet kanske, eftersom det inte är så skönt att ha kackerlackor krypandes i sin säng..





Under denna period så träffade jag även Johanna och Elin som jag hade snackat med på resdagboken innan min resa startade. Vi kom överens om att mötas upp där. Vi fortsatte sedan norröver mot Siem Reap där vi tänkte titta på världens åttonde underverk – Angkor Wat (what?) Den bussresan tog över 12 timmar. När vi köpte biljetten så sa dem 10. Detta var nog startpunkten för min irritation gentemot kambodjaner generellt.
I Siem Reap stannade vi i ca 6 dagar. Vi tittade på templen vilket var häftigt. Speciellt Ta Prohm som var ett av de mindre templen där jag fick känna mig som Indiana Jones på riktigt :)
På vägen dit så stannade vi i en SOS barnby och hälsade på barnen. Hade hemskt gärna stannat längre och gärna jobbat som volontär eller dylikt. Barnen blev överglada att se oss och alla ville visa prov på sin skolengelska och ropade därför högt med sina ljusa pipor – ”Helloooo, how are youuuu??”

Efter Siem Reap var färdigupplevt så fortsatte jag sedan ensam tillbaka till huvudstaden Phnom Penh för att sedan flyga in till Thailand igen. Jag spenderade där ca 4 nätter tillsammans med exkollegor och massa andra reseledare. Sköna människor! Tyvärr så blev jag sängliggande ca 80 % av dessa dagar eftersom jag var magsjuk/matförgiftad.

Jag bestämde mig därefter att ta mig till ön Koh Tao där jag skulle ta mitt dykcertifikat. Jag flög till Surat Thani där jag senare samma kväll skulle ta färjan över till Koh Tao. Väl framme så säger dem att färjan dit var inställd p.g.a. de höga vågorna. Så jag tog istället färjan till Koh Samui där jag senare dagen efter skulle ta speedboat till Koh Tao. Nattfärjan påminde rätt mycket om TallinkSiljas båt Galaxy, fast bara 10 gånger värre. Jag låg på golvet på en liten tunn madrass där jag fick ligga med fötterna utanför madrassen. Råttorna och kackerlackorna härjade vilt och man hörde dem klart och tydligt. Det var även under denna natt som jag ådrog mig en av de värsta förkylningarna hittills i mitt liv.

Väl framme på Koh Samui så fick jag vänta en timme innan nästa båt mot Koh Tao skulle avgå. Jag tänkte därför att det vore smart att beställa in lite frukost innan det blev dags. Jag bestämde mig för en American Breakfast som inkluderade te, juice, skinka, ruskigt fet korv direktproducerad från grisnjurar (kändes det som) samt bacon och två bubblande lösa ägg. Med andra ord – en riktigt onyttig, fet frukost.
Båten rymde 380 personer och skulle ta drygt 2,5 timme innan vi skulle vara framme på Koh Tao. När jag såg de mörka molnen och de höga vågorna som jag alldeles strax skulle möta betydligt närmare så kände jag hur det vred sig i magen. Det var inte p.g.a. frukosten. Det var ren och skär ångest. Ungefär samma känsla jag hade när jag befann mig i en bur under ytan med en vithaj som försökte äta upp mig - ”Vad fan håller jag på med?”
Resan var definitivt ingen dans på rosor. Vi hoppade mellan de gigantiska vågorna. Fjärilarna dansade runt i min mage. Vid detta lag så hade personalen fullt upp med att dela ut påsar till de sprutkräkande passagerarna. Jag klarade mig med stor svårighet undan att spy. När vi väl var framme i Koh Tao så tog jag ett par ringlande steg innan jag kysste marken.

Jag stannade på Koh Tao i en vecka. Jag började med mitt dykcertifikat redan dagen efter, vilket var ett misstag. Min förkylning hade börjat verka rätt kraftigt, och jag var rätt illa däran. Men efter 6 dagar så lyckades jag göra mitt sista dyk på 18 meter i havet som under mina dagar hade rätt dålig sikt. Detta skulle jag dock definitivt få revansch för :)

Jag hade under dessa dagar träffat ett par sköna människor varav en kille från Luleå som jag hängde rätt mycket med. Samma dag som jag klarat mitt dykcert så bestämde vi oss för att fira. Vi åkte till Sai Ree beach där det var fullsmockat med unga, fulla människor från olika delar av världen. Kvällen var helkul och galen. När det sedan var dags att ta sig hem så blev vi misshandlade båda två av en galen thailändsk taxichaufför. Har fått tre nya ärr i ansiktet efter det, så nu är jag med totalt 5 ärr runt hela ansiktet definitivt Scarface.

Sedan var det helt plötsligt dags för att spendera jul & nyår med familjen i Krabi, Ao Nang. Efter en månads hårt festade och risiga boenden så byttes det ut mot fint boende, hotellfrukost och massa andra fördelar. Det var två fina veckor tillsammans med Papa big money, Anna monkeygirl och Li grisrosa med fräknar :) När dem sedan åkte så måste jag erkänna att jag fick en klump i halsen. Jag visste ju att jag snart skulle träffa dem igen, men ändå. I love you all, family <3

Nu började det riktiga äventyret. Min kompis Niclas skulle komma ner och spendera två veckor med mig i Borneo, Sabah. Detta har jag klassat som topp 3 av mina bästa erfarenheter någonsin. Niclas är den vän som jag haft längst här i livet, så det kändes helkul att göra denna resa med honom. Det var som att resa runt med sin tvillingbror i princip. Så bra kommer vi överens :)
Vi började i Kota Kinabalu där vi åkte ut till en ö första dagen. Där tog vi en djungelpromenad runt ön i spöregn, samt badade i det klara havet där vattnet var varmare än luften, det var en härlig känsla! Vi fortsatte sedan dagen efter till Mount Kinabalu national park där vi trekkade runt i vildaste djungel och bara njöt.
Sandakan var nästa stopp där vi bl.a. åt världens godaste våfflor med choklad & jordnötssmör. Men detta var dock en fis i rymden jämför med vandringen i Sepiloks regnskog. Vi gick omkring i flera timmar med uppspärrade ögon och en nacke som gick runt på högvarv på grund av all skönhet. Vi var så ivriga denna morgon att båda två glömde ta på sig strumpor innan vi åkte. Detta fick vi bittert ångra när vi sedan märkte att vi hade fötterna fulla med blodiglar efter den långa vandringen..

Avslutet på Borneo kunde inte ha blivit bättre. Semporna var namnet, dykning var målet. Niclas tog sitt dykcertifikat där, medan jag och Elin snorklade runt de första dagarna. Det var det klaraste vattnet jag hittills har varit med om. Att sedan dyka runt bland massa regnbågsfärgade korallrev och fiskar av alla storlekar och former var ett lyckopiller jag skulle kunna göra en hel del för att kunna ta igen. Vi gick mest runt och log dagarna i ända :)

Att vi fick avsluta med tre fun dives på en av världens absolut bästa dykplatser – Sipadan, var pricken över i:et. Det finns ett ord som ger denna upplevelse rättvisa. Det är Episkt.

Resan hade sitt slut i ett par dagar i Kuala Lumpur & Bangkok. Just nu ser jag verkligen fram emot att träffa mina vänner och familj igen. Jag har ju trots allt spenderat en stor del av min resa ensam och utlämnad åt min förmåga att socialisera med nya människor. För att gå in lite djupare inom det ämnet så har jag kommit till en viss insikt när det gäller att resa på egen hand. Det är andra gången i mitt liv jag har gjort en stor resa ensam, och jag tror att alla behöver göra något sådant minst en gång i livet. För att se hur man klarar sig helt enkelt. Att få prova sina vingar. Visst kan det bli långtråkigt efter ett tag, men det blir ju vad man gör det till, glöm inte det.

Verkligheten står nu och knackar på min dörr. Jag planerar att bosätta mig i Göteborg för att starta ett nytt liv, träffa nya människor och möta nya utmaningar. För det är vad livet handlar om, eller hur?

Tack alla som har följt min blogg under denna tid.



/Joe